Många människor har gått igenom detta. Tvivlat lite, tänkt att klimatfrågan kan skjutas på framtiden, att det kanske är lite överdrivet, tänkt att ”vad jag gör spelar ändå ingen roll”. Men sedan nåtts av insikten om situationens allvar. Ångest, skuld och skam inför människor som hotas att få sina länder att läggas under vatten, som lever där öknen breder ut sig och förändrar villkoren för deras överlevnad. Och inför framtida generationer. Vad fan håller vi på med egentligen? Särskilt i denna konsumtionens högtid – julen – blir frågorna brännande. Vi frossar i kött, elektronik, plastprylar, allt möjligt. Till vilket pris?

Jag försöker förändra mitt sätt att leva. Struntar i de exotiska frukterna när jag handlar, äter mindre kött, odlar egna tomater och morötter, cyklar eller promenerar, drar ur laddaren när den inte används, hoppar av julklappshysterin.

Och jag vet att många gör samma eller liknande saker. För att handlingskraften finns där trots stunder av förtvivlan. Vi har minskat våra utsläpp i Sverige, inte tillräckligt, men en bit på väg. Tack vare politiska beslut och ekonomisk kris. Men också tack vare många människors ansträngningar.

Nu riskerar dessa ansträngingar att gå förlorade. Det är nämligen så att vi minskat våra utsläpp betydligt mer än vad vi var tvungna enligt bördefördelningen utifrån Kyotoprotokollet. Sverige kan därmed tillgogoräkna sig utsläppsrättigheter på uppskattningsvis upp mot 8 miljarder. Dessa kan sparas, säljas eller annulleras och därmed göras obrukbara. Vi har ännu inte fått besked från regeringen men Anders Borg gav i förra veckan en vink i Veckans affärer om att de kan komma att säljas. Jag ställde frågan till Maud Olofsson i torsdags men hon kunde inte svara utan hänvisade till att det var en fråga mellan finansminister Anders Borg (M) och miljöminister Andreas Carlgren (C). Idag kom ett svar på en skriftlig fråga från mig och en från Jens Holm (V) i samma fråga. Fortfarande inget svar.

Det är oroande och jag hoppas på ett besked så snart som möjligt om en annullering av utsläppsrätterna. Visst kan man hävda att vi har gjort vår del enligt Kyotoprotokollet och därför kan se till att tjäna lite pengar på det hela, vilket man kan tyckas spåra i svaren från regeringsföreträdarna. Det skulle så klart se bra ut i budgeten. Men priset? Att svenskarnas ansträngningar för att minska utsläppen till stor del är förgäves.

Det ligger inte i linje med brösttonerna som regeringen annars tar till om att Sverige är en grön föregångare. Planeten blir förlorare och den handlingskraft som svenska folket visat riskerar att förbytas till förtvivlan. Det vore verkligen sorgligt.

Nu får jag det bekräftat. Tack vare att en person som skrev om sin upplevelse på Twitter med rubriken #prataomdet utlöstes en våg av berättelser om att vara offer, eller förövare. Och om gråzonen mellan sex och våldtäkt, oskyldigt flörtande och respektlösa övertramp. Det fick mig att vilja dela med mig också av mina, delvis obearbetade, berättelser.

————————-

Jag är 14 år och det är skolavslutning. Vi var det vanliga gänget på tre tjejer som drack oss fulla för att sedan bege oss till det ställe där skolavslutningarna alltid firades. Jag minns inte så mycket av kvällen, bara fragment. Sen en kompis som räcker ut handen mot mig och säger: ”Jag ser till att du kommer hem”. Jag måste ha legat ner i gräset då, det var ljust ute. Jag kunde inte gå, han fick släpa mig. Hans kusin, också en kompis till mig, var också med. Vi skulle hämta hans cykel någonstans, tvärs över stan visade det sig. Jag slocknade nog delvis under tiden han tog mig dit.

När vi kom fram bad han sin kusin vänta där och han tog med mig upp i skogen som låg precis i närheten /Svart/ I skogen, jag lyckas få fram ”men jag tror att jag har en tampong i”. Han: ”Nej, det har du inte” /Svart/ Jag ligger på rygg, han är inne i mig /Svart/ Vi är tillbaka där vi lämnade hans kusin, jag tror att jag är något nyktrare nu. De cyklar hem /Svart/ Jag minns inte riktigt hur jag kom hem. Jag tror att jag gick till en bensinmack i närheten och ringde till min pappa.

Jag har tänkt jävligt mycket på det som hände. Då mest för att jag förlorade min kille och det spreds rykten om mig som lättfotad. Senare för att jag kom underfund med att jag måste ha blivit våldtagen. Eller? Den lilla detaljen, och ett av de få minnen jag har, om att jag kom på att jag hade en tampong i har plågat mig. Bevisar den att jag egentligen ville ha sex med min kompis i skogen medan hans kusin väntade? Magkänslan säger något annat.

Kanske satte jag aldrig ord på min magkänsla då i ren självbevarelsedrift. Vi bodde i samma område, umgicks i samma krets och han var äldre och häftigare än jag. Jag hade varit förloraren på att prata om det, precis som så många tjejer blir som vågar just prata om det.

————————-

Jag är 15, kanske 16 år. På en fest hos en äldre bekant tillsammans med några kompisar. Det är en bit hem, vi orkar inte gå. Min tjejkompis som jag kom dit med var ihop med en av killarna och de gick och la sig ganska tidigt. Jag och han som bodde där satt uppe sent och pratade och rökte på hans balkong. Hade trevligt. Jag fick sova i hans säng och vi kom överens om att inte sova skavfötters, dels för att han bara hade en kudde och dels för att jag tycker att fötter är bland det äckligaste som finns. Vi sov med kläderna på. Inga inviter, ingenting.

På morgonen vaknade jag av att han låg mellan mina ben, med handen i mitt skrev och tungan i min mun. Jag hade precis blivit ihop med min kille och någonstans där i gränslandet mellan sömn och vakenhet trodde jag att det var han som kysste mig. Men han var så hårthänt mellan mina ben. Jag öppnade ögonen och kastade mig ur sängen, ur rummet. Där ute fanns de andra deltagarna från gårdagens fest. De undrade vad som hänt, jag minns inte vad jag svarade men jag och min tjejkompis gick hem strax efter.

Jag vet inte om det var innan vi gick eller om det var nästa gång jag var där, men jag bad honom om ursäkt. Jag kände att jag hade skämt ut både mig och honom, men nånstans så visste jag att det var han som hade gjort fel. Men han bad inte om ursäkt, han sa bara att ”det är okej”.

Självklart hänvisas till allmänintresset som motiv för varför namn och bild publiceras så fort häktesförhandlingarna ägt rum (eller var det redan innan?). Jag ställer mig frågan vad allmänintresset egentligen är. Att den misstänkte grips och att rättsprocessen blir så korrekt som möjligt, är mitt enkla svar. Media ska givetvis följa, granska och rapportera såväl politikers som rättsväsendets hantering, men varför skulle det vara ett allmänintresse att få namn, ansikte och snaskiga detaljer om den person som misstänks vara skyldig? Generalsekreteraren för advokatssamfundet Anne Ramberg hade en ganska bra formulering, något i stil med: ”Det är skillnad på allmänintresse och ett allmänt intresse för skvaller”. Nu tror jag i och för sig att problemet är större än att det enbart handlar om skvaller. Det är såklart en följd av den allt större hetsen mot brottslingar, hämndlystnaden, demoniseringen av människor som begår hemska brott.

Den svenska pressen har under en lång tid blivit mindre och mindre restriktiva med att publicera namn och bild på misstänkta gärningsmän. Den följer, och driver på, för den förskjutning av debatten kring kriminalitet som gör att respekten för människors integritet försvinner i samma ögonblick som polisen knackar på deras dörr. Inte bara tycker jag att det är en osund utveckling. Det skapar också problem för polisens förundersökningar. Det strider mot den rådande principen om att en person ska betraktas oskyldig tills dess att en dom har fallit. Och det riskerar att förstöra för människor som visar sig vara oskyldiga. Vem minns inte ”33-åringen” som greps för mordet på Anna Lindh?

Förhoppningsvis slutar inte diskussionen med ett inslag i P1.

Inslaget hittas för övrigt här.

Som väntat gick Sverigedemokraterna genom Kent Ekeroth till angrepp mot den enligt SD allt för slappa kriminalpolitiken.

- Alltför länge har vänsterinspirerade flumteorier fått råda i landet. Alltför länge har dumsnälla kriminologer gång på gång ursäktat kriminellas gärningar genom att snyfta och berätta hur synd det är om brottslingarna. 

Så motiverar Fredrick Federley en övergång från progressiv beskattning till platt skatt i en motion till riksdagen. Förslaget är inte nytt, vi har hört det förut. En personlig favorit är centerpartisten Jonas Petterssons video om hur fler kan bli rika.

Men hur fungerar det då egentligen med platt skatt? Alliansfritt Sverige gör en genomgång som visar tydligt hur skatten skulle fördelas över löntagarna. Det Federley kallar rättvist är att låginkomsttagare får höjd skatt medan höginkomsttagare, med en lön på över 40 000 kr/mån, får sänkt skatt. Uppenbarligen kan ordet rättivsa tolkas på olika sätt.

Det mest provocerande är dock pratet om hederlighet. Det hörs också ofta i debatten. Oftast om ”dom som inte jobbar”, där man på något sätt sätter likhetstecken mellan arbetslöshet och ohederlighet på ett otäckt sätt. I detta sammanhang kan man verkligen fundera över vad Federley menar med hederlighet. Det är snuddande likt retoriken hos Kristdemokraterna och särskilt dess ungdomsförbund när de talar om att ”flit” ska löna sig. Med flit menar de alltså att plugga vidare till ett yrke som ger hög lön. Undersköterskor, kassörskor och lagerarbetare kvaificerar inte in i gruppen flitiga. Kanske kvalificerar de sig inte heller inte i gruppen hederliga med högerns sätt att se på det.

Artikeln avslutas: ”Vi behöver ett fack som koncentrerar sig på sin dubbla uppgift: att företräda sina medlemmars intressen och att bidra till samhällsutvecklingen på ett ansvarsfullt sätt. Då måste de politiska banden kapas och ersätta med en pragmatisk, intellektuell och öppen hållning. TCO bör stå först i tur i denna process.”

Han definierar inte själv vad som avses med att ha en ”pragmatisk, intellektuell och öppen hållning”, utöver att facket borde överge sina ambitioner att också vara en politisk aktör. Han berör enbart den historiska banden mellan LO och SAP som ”självklara och något som alla SSU:are får lära sig i den politiska grundskolningen”. Varför det är så lämnar han osagt. Att fackförbunden skapade SAP (t o m innan LO) eftersom de insåg att förutsättningarna att stärka arbetarnas rättigheter och förbättra människors levnadsvillkor var beroende också av politiken.

Vad gäller TCO finns inte ens ett officiellt samarbete, enligt Öfverberg finns dock inofficiella och personella kopplingar. Det är kanske inte något konstigt om det finns personella kopplingar, att fackligt aktiva tjänstemän stödjer Socialdemokraterna framför ett högerprojekt som vill montera ner välfärdsstaten och försämra löntagares rättigheter och fackens möjligheter att verka.

Hur kommer det då sig i en tid då högern är kanske mer organiserad än nånsin, med dagspress, tankesmedjor, arbetsgivarorganisationer och högerpartier, att en fd fackligt anställd går ut och propagerar för en brytning mellan fack och SAP som skulle försvaga facken och skadeskjuta Socialdemokratin? Jo, Ulf Öfverberg tillhör såklart denna organiserade höger. En mer korrekt underskrift till dagens debattartikel hade varit ”Näringspolitisk chef för vårdföretagarna och aktiv folkpartist”. Det blir liksom tydligare då.

1. Jag ska sitta i Sveriges riksdag. Hur overkligt känns inte det? Jag gick förbi där i torsdags och kände mig liten och rädd när jag tittade upp mot väggarna. Hur ska jag, med mellansveriges sämsta lokalsinne, ens lyckas hitta därinne? Jag har fått hem papper från riksdagen, kallelse och ett par handböcker. Det kändes nästan som ett skämt. Jag har haft ganska lång tid på mig att förbereda mig, men frågan är om det nånsin går att förbereda sig på nåt sånt? Sjukt häftigt är det i alla fall.

2. Hur kunde det gå så illa för Socialdemokraterna? Det var kanske ganska väntat men kom ändå som en chock. De flesta man träffar och diskuterar med i valrörelsen delar i allt väsentligt grundläggande värderingar med socialdemokratin. Ändå landar många i att lägga sin röst på något av de borgerliga partierna. Frustrerande. Människor ställer upp på vår politik men känner inte förtroende nog för att rösta på oss. Jag kan till viss del förstå dem. Udden och tydligheten saknas i vår politik och kommunikation. Visionerna har ersatts av siffertrixande. Talet om det gemensamma projektet har ersatts av vädjanden till människors privatekonomi. Moderaterna tilläts diktera villkoren för det politiska samtalet.

Vad händer nu? Valanalyserna pågår för fullt, en del pekar åt höger och andra pekar åt vänster. En socialdemokrati som lurar sig att tro att vi förlorade valet på grund av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten är en fattig och döende socialdemokrati. Förhoppningsvis slår pendeln nu tillbaka efter många års tvekan och uppgivenhet inför nyliberalismen. Exemplen från övriga Europa ger en hint om vad som annars väntar.

3. Sverigedemokraterna har valts in i Sveriges riksdag. Till skillnad mot vad namnet säger är partiet knappast svenskt eller demokratiskt men de är valda av folket och vi måste förhålla oss till det. Jag är lättad över Monas besked om att vi inte vill krympa utskotten för att hålla SD utanför, det vore en skymf mot väljarna. Jag kan däremot inte förstå dem som anser att det är odemokratiskt att vi motsätter oss samarbete med SD. Deras politik går stick i stäv med vår och vårt uppdrag från väljarna är att föra just vår politik i riksdagen.

Det gör ont att tänka på att vi förlorat många väljare till Sverigedemokraterna. Jag är övertygad om att långt ifrån alla som röstade på SD är rasister. Men i ett hårdnande klassamhälle, där människor ställs mot varandra, uppstår motsättningar. Där fanns SD som ett alternativ till ”etablissemanget” och serverade enkla verklighetsbeskrivningar och enkla lösningar.

4. Var försvann klimatfrågan? Supermiljöbilspremie. Så kan alliansens budskap om klimatfrågan sammanfattas. När en diskussion om hela vårt sätt att leva är så nödvändig kom den att handla om hur vi ska öka privatinköpen av nytillverkade bilar. Det är pinsamt.

Nu blir det kväller. Gårdagens lördagsintervju i radion med Mona väntar på att lyssnas till, kudden väntar på att kramas.

Men framförallt tänkte jag på vad som antagligen ligger bakom. Jag har vid flera tillfällen varit med och hört hur man resonerar när personer ska skickas fram i sammanhang där hårda förhandlingar äger rum. Till exempel när lokala politiker ska förhandla med byggföretag. Det vore bra att ha en kvinna på posten men… Vi kan inte skicka fram en kvinna att förhandla med de där hårda männen.

Jag skulle kunna tänka mig att det är anledningen till att det är män som utsetts att sköta förhandlingarna med arbetsgivarorganisationerna. För hur skulle en kvinna, som i mångt och mycket påminner om en porslinsdocka, kunna klara av de hårda tag som näringslivets män kör med?

Men jag hoppas såklart att det bara är en olycklig slump…

Att mediciner skulle bli billigare utlovades av Göran Hägglund när diskussionen om privatieringen drogs igång. Hägglund angav det t o m som det främsta skälet till privatiseringen. Efterhand försvann dock billigare mediciner från hans argumentation och han betonade istället den ökade tillgängligheten.

Jo det är klart. Friheten är det viktigaste. Att jag kan köpa alvedon på Statoil ett par hundra meter från huset uppväger givetvis att alvedonet är 40 procent dyrare än för någon månad sen.

Käre Göran pratar om ”verklighetens folk” och så de andra – kultureliten eller vad fan han kallar dem. Samma sak som alltid, människor ska få ”bistämma” själva och ingen politiker eller kulturskribent ska lägga sig i. Och du skulle man så gärna vilja att han får frågan om hur han ser på att kristdemokrater i allmänhet har väldigt mycket synpunkter på hur människor ska leva – om de lever med någon av samma kön. Men nej. Han kommer undan. Jag undrar hur det kan komma sig, mer uppenbara frågor att ställa är faktiskt svåra att hitta.