Handlingskraft eller förtvivlan

Under de senaste åren har jag blivit allt mer medveten om de utmaningar vi står inför i och med den globala uppvärmningen. Många kallar det träffsäkert för klimatångest. David Jonstad beskriver i sin bok “Vår beskärda del” om hur han vaknade upp ur sin förnekelse. Uppvaknandet är så starkt att det inte går att vända ryggen till. Jonstad skriver om de andra två faserna som först förtvivlan och sedan handling. Jag tror i och för sig att tillståndet efter uppvaknandet består av tvära kast mellan handlingskraft och förtvivlan, så upplever åtminstone jag det.

Många människor har gått igenom detta. Tvivlat lite, tänkt att klimatfrågan kan skjutas på framtiden, att det kanske är lite överdrivet, tänkt att “vad jag gör spelar ändå ingen roll”. Men sedan nåtts av insikten om situationens allvar. Ångest, skuld och skam inför människor som hotas att få sina länder att läggas under vatten, som lever där öknen breder ut sig och förändrar villkoren för deras överlevnad. Och inför framtida generationer. Vad fan håller vi på med egentligen? Särskilt i denna konsumtionens högtid – julen – blir frågorna brännande. Vi frossar i kött, elektronik, plastprylar, allt möjligt. Till vilket pris?

Jag försöker förändra mitt sätt att leva. Struntar i de exotiska frukterna när jag handlar, äter mindre kött, odlar egna tomater och morötter, cyklar eller promenerar, drar ur laddaren när den inte används, hoppar av julklappshysterin.

Och jag vet att många gör samma eller liknande saker. För att handlingskraften finns där trots stunder av förtvivlan. Vi har minskat våra utsläpp i Sverige, inte tillräckligt, men en bit på väg. Tack vare politiska beslut och ekonomisk kris. Men också tack vare många människors ansträngningar.

Nu riskerar dessa ansträngingar att gå förlorade. Det är nämligen så att vi minskat våra utsläpp betydligt mer än vad vi var tvungna enligt bördefördelningen utifrån Kyotoprotokollet. Sverige kan därmed tillgogoräkna sig utsläppsrättigheter på uppskattningsvis upp mot 8 miljarder. Dessa kan sparas, säljas eller annulleras och därmed göras obrukbara. Vi har ännu inte fått besked från regeringen men Anders Borg gav i förra veckan en vink i Veckans affärer om att de kan komma att säljas. Jag ställde frågan till Maud Olofsson i torsdags men hon kunde inte svara utan hänvisade till att det var en fråga mellan finansminister Anders Borg (M) och miljöminister Andreas Carlgren (C). Idag kom ett svar på en skriftlig fråga från mig och en från Jens Holm (V) i samma fråga. Fortfarande inget svar.

Det är oroande och jag hoppas på ett besked så snart som möjligt om en annullering av utsläppsrätterna. Visst kan man hävda att vi har gjort vår del enligt Kyotoprotokollet och därför kan se till att tjäna lite pengar på det hela, vilket man kan tyckas spåra i svaren från regeringsföreträdarna. Det skulle så klart se bra ut i budgeten. Men priset? Att svenskarnas ansträngningar för att minska utsläppen till stor del är förgäves.

Det ligger inte i linje med brösttonerna som regeringen annars tar till om att Sverige är en grön föregångare. Planeten blir förlorare och den handlingskraft som svenska folket visat riskerar att förbytas till förtvivlan. Det vore verkligen sorgligt.