Ställningstaganden i social- och kriminalpolitiska frågor kan verkligen avslöja en persons eller ett partis människoyn. Jag förbannar mig att jag missade den delen av den allmänpolitiska debatten i riksdagen förra veckan, och jag förvånas över den i övrigt röda frånvaron. Protokollet är ingen munter läsning.
Som väntat gick Sverigedemokraterna genom Kent Ekeroth till angrepp mot den enligt SD allt för slappa kriminalpolitiken.
- Alltför länge har vänsterinspirerade flumteorier fått råda i landet. Alltför länge har dumsnälla kriminologer gång på gång ursäktat kriminellas gärningar genom att snyfta och berätta hur synd det är om brottslingarna.
- Fokus har nästan alltid varit på brottslingarna – att hjälpa dem, att rehabilitera dem, att gulla med dem och att tycka synd om dem och beklaga deras eventuellt trasiga uppväxt. Vi menar att det är helt fel perspektiv.
Som sagt, väntat. Att SD vill ha en kriminalpolitik byggd på hämnd och straff snarare än vad som sannolikt är mest gynnsamt både för den enskilde och samhället är inget nytt. Och egentligen är det inget nytt att också Moderaterna delar denna syn på kriminalipolitiken. Anti Avsan gjorde dock ett förtydligande, för den som var osäker.
- Det är brottets straffvärde som ska stå i centrum vid valet av påföljd och inte gärningsmannens situation. Det spelar ingen roll om han har misslyckats med potträning i sin barndom eller någonting annat
Fint att se att representanter från SD och M har något gemensamt, ett osande människoförakt.
