Sahlin, debatt och Piratpartiet

En bra dag idag!

Ledare i dagens Folket om Piratpartiet, de borde granskas och inte låtas komma undan med att säga att de struntar i alla frågor förutom integriteten på nätet, särskilt fördelningspolitik. Läs den här!

Jag lyssnade på Mona Sahlin när hon gästade fristadstorget i Eskilstuna tillsammans med ”topp 4″ på listan till EP-valet. Bra uppslutning, strålande sol och röd politik.

Sedan var jag och debatterade på en gymnasieskola i stan mot representanter för riksdagspartiernas ungdomsförbund, förutom kristdemokraterna (jag tror inte de var så saknade dock). De unga borgarna skyller även dem alla problem på antingen finanskrisen eller den förra, socialdmeokratiska, regeringen. Eleverna som lyssnade verkade dock inte särskilt imponerade av det.

Något vi var överens om var fildelning och IPRED. Det var också den frågan som eleverna själva hade flest kommentarer kring. Man får hoppas att de lyssnar på min uppmaning och engagerar sig politiskt, åtminstone använder sin rösträtt för att påverka. Att en hel ungdomsgeneration jagas är delvis en konsekvens av att det finns för få ungdomar i politiken. Alla ungdomsförbund är emot idiotisk lagstiftning som IPRED, det är tydligt att det i mångt och mycket är en generationsfråga.

Nu ska jag skriva tenta. Den är för övrigt märkligt formulerad och efterfrågar saker som inte täcks av kurslitteraturen. Men, bara att bita ihop och använda fantasin.

Borgerlig kannibalism

Så här ser ställningen ut efter omrösting på aftonbladet.se om vem som vann debatten i Agenda.

Apropå det jag nyss skrev här på bloggen. Vad händer när man skapar allianser som inte ger utrymme för egna partilinjer? Jo, kannibalism. Denna undersökning spegler ju opinionsläget ganska bra när det gäller den borgerliga sidan.

Detta jävla tjat om alliansbyggande

Hur kan det vara så att den allra allra viktigaste frågan att ställa oppositionen är om de tre partierna är överens? Politiken underordnas samarbetet och borgarna kan stå där och flina, och inte behöva presentera politik, medan Sahlin, Olhy och Wetterstrand ställs till svars för att de fortfarande är tre olika partier. Senast såg vi det nu i agenda-debatten.

Kraven på alliansbyggande har tamejfan gått för långt när partiledare ska tvingas att skämmas för att man inte har avskaffat partiet! Borgarnas agenda har fått genomslag och dominerar medias hanterande av debatten. Att borgarna själva inte är helt överens är tydligen också okej.

För övrigt borde inte Hägglund komma undan med att prata om skattesänkningar till  ”hederliga arbetande människor”. Hur har han mage att stå och antyda att alla pensionärer, arbetslösa och sjuka är ohederliga?! Och att de dessutom ska straffas genom högre skatt?

Oppositionen skötte sig bra i kväll, men det vore klädsamt om Mona Sahlin kunde visa lite ilska någon gång. Det hon säger om människors villkor, den ökande ojämlikheten och hur regeringens politik drabbar dem som redan har det sämst skulle stärkas och få större trovärdighet om det också förmedlas med känsla. Folk är förbannade!

Avsossefiering

Finanskrisen är det bästa som kunde hända den borgerliga regeringen. Missförstå inte, ekonomisk kris är inte bra för landet och har förvisso satt regeringen i en taskig situation. Men. Vilken skjuts för ”avsossefieringen” av Sverige, som Maud Olofsson uttrycker det. Högerns mörka agenda kan nu med ökad styrka genomföras under förevänding att nödvändiga åtgärder tas till, eller inte tas till, för effektiviseringar och besparingar.
     Vad betyder det när man säger att man ska avsossefiera Sverige? Om man ska avgränsa sossesverige från ett annat Sverige så kan vi egentligen bara göra historiska återblickar. Det Sverige som fanns innan socialdemokratin formade det var ett fattigt Sverige, där den största delen av befolkningen levde i misär och den lilla klick som ägde dikterade villkoren för hela samhället. Där kom arbetarrörelsen in och med den kom politiken. Socialdemokraterna var moderna och drevs av en övertygelse och vilja att förändra och omfördela. De ville skapa ett jämlikt samhälle.
     För att göra det byggde man upp gemensamma tillgångar, där demokratiska principer skulle styra och vars syfte var att jämna ut skillnader och förutsättningar mellan olika grupper i samhället. Välfärdsstaten, med en stor offentlig sektor, växte fram. Tack vare den har alla barn och ungdomar rätt till likvärdig utbildning och även arbetarklassungar kan plugga vidare. Tack vare den har kvinnor getts möjligheter att leva självständiga liv. Och tack vare den är det behoven, och inte plånboken, som styr sjukvården. ”Sossefieringen” av Sverige var en förskjutning av makten från kapital till arbete. Den har gjort att politiken har gått före privata ekonomiska intressen och att vi som medborgare i första hand är just medborgare och inte kunder. ”Sossefieringen” av svenskarna är tryggheten, vi har blivit allt mer trygga i våra liv. För trygga, enligt högern.
     Motsatsen? ”Avsossefieringen”? Högerns våta dröm är en nattväktarstat där politiken har avskaffat sig själv. Där samhällets alla delar är en marknad och den starkes lag gäller. Den ekonomiska utjämningen och den stora offentliga sektorn som präglar sossesverige står i direkt strid mot den drömmen. ”Avsossefieringen” innebär en nedmontering av den gemensamma välfärden.
     Den borgerliga regeringen har påbörjat en realisation av våra gemensamma tillgångar. Nu senast apoteket. De avreglerar tågtrafiken och på gång är även en avreglering av busstrafiken. Med den ekonomiska krisen som hjälp tvingar de nu ner kommuner och landsting på knäna. De kan se på hur kommunerna själva monterar ner välfärden medan de skyfflar skattesänkningar över dem som redan har. Privatiseringsideologin tar sig närmast absurda uttryck när högern också presenterar förslag på att privatisera delar av polisens uppgifter.
     Stockholms läns landsting privatiserar delar av Södersjukhuset och mer lär sannolikt följa. Troligt är det också att många kommuner kommer att falla i fällan och privatisera och entreprenadisera verksamhet för att klara av att hålla budgeten i balans. ”Välfärdens kärna”, som högern uttrycker det, håller på att vittra sönder och högern lyfter inte ett finger för att stoppa det. Inte för att de inte har råd, utan för att de inte vill.

Artikeln är publicerad på tidningen Folkets ledarsida 16/5

Lille Musharaff här, han är fyra år och marxist…

Företrädare för humanisterna belyser idag en intressant fråga på SvD brännpunkt. De koncentrerar sig på omskärelse på pojkar av icke medicinska skäl men hade gott kunnat bredda sig. De menar att alla barn ska ha rätt till kroppslig integritet oavsett föräldrarnas religiösa uppfattning. Jag håller med.

På samma sätt kan, och bör, man också tala om att barn har rätt till undervisning oavsett föräldrarnas tro. Men problemet är just det som de i artikeln beskriver, vi betraktar barn som religiösa och inte som barn till religiösa. Så är det givetvis inte. Man väljer inte som litet barn en tro, den tilldelas en. Det blir allt mer angeläget att lyfta fram detta med fler och fler religiösa friskolor och mer inslag av kristendomslära i skolan .

Debattörerna argumenterar som vore det hämtat ur någon av biologen Richard Dawkins resonemang. I sin bok ”Illusionen om gud” skriver han:

Vid jul ett år letade den tidning jag läser varje dag, Independent, efter något som passade för helgen och hittade ett hjärtevärmande ekumeniskt foto av en tablå i en skola med Jesu födelse som motiv. Som bildtexten mysande förkunnade spelades de tre vise männen av Shadbreet (sikh), Musharaff (muslim) och Adele (kristen), alla fyra år gamla.

     Gulligt? Hjärtevärmande? Nej, ingetdera. Det är groteskt. Hur kan någon anständig människa tycka att det är rätt att beteckna fyraåriga barn med deras föräldrars inställning till kosmiska och teologiska frågor? För att inse detta ska vi tänka oss ett likadant foto med texten utbytt till följande: ”Shadbreet (keynesian), Musharaff (monetarist) och Adele (marxist), alla fyra år gamla.” [...] Vi kan tänka oss vilken uppståndelse det hade blivit om det hade stått ”Shadbreet (ateist), Musharaff (agnostiker) och Adele (sekulär humanist) i texten”.

Visst är det så. Religiositeten har på sätt och vis en särställning i samhället och folks ögon. Varför är det så? Vad kan vi tillåta i religionsfrihetens namn? Detta diskuteras sällan. Varför?

Självdistans stavas inte SD!

Ett till i raden av tecken på att Sverigedemokrater oftast inte är de vassaste knivarna i lådan

Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare och Mattias Karlsson, presschef samt ungdomasförbundets Erik Almqvist var nere och firade Färöarnas nationaldag och blev mäkta imponerade av en av talarna – Haraldur.

Vad de inte visste var att Haraldur är en figur påhittad av sossen och komikern Sjúrdur Skaale för att göra narr av just såna som de tre Sverigedemokraterna. Icke desto mindre hyllade de Haraldur i sin medlemstidning, och det stolta folket (som i själva verket stod och hade roligt på nationalisters bekostnad).

Ja, ska man skratta eller gråta?

SvD

Högern får anledning att fira 1 maj

Dagen till ära gå 32 fackliga klubbordföringar ut och kräver Sahlin och Lundby-Wedins avgång.

Högern får nu en anledning att fira 1 maj. Arbetarrörelsens hedersdag förvandlas till en skådeplats för intern splittring och pajkastning. Hur i helvete tänker man?

Jag tillhör också dem som är kritisk till oppositionspolitiken men att kräva Sahlins och Lundby-Wedins huvuden känns mycket främmande. Jag kan inte heller skaka av mig känslan av att det inte hade hänt om de inte vore kvinnor.

Men tack, tack som fan alla ni 32! Ni har verkligen bidragit till ett framgångsrikt 1 maj-firande och en bättre oppositionpolitik. Åtminstone har ni bidragit till en allt större risk för mer tid i opposition.

Littorins tomma ord

 ”Om jag hade varit lite yngre än jag är nu och hade sett det här komma, det här tuffare tiderna hade jag nog satt mig i skolbänken nu för att utnyttja de här lite sämre tiderna till att läsa upp min gymnasiekompetens.” Citatet kommer från arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Inför vårbudgeten vurmade han i talarstolen för vikten av utbildningsinsatser i tider av lågkonjunktur och han också i andra sammanhang uppmanat arbetslösa att passa på att utbilda sig.

Det håller vi nog alla med om. När ekonomin går dåligt och arbetslösheten är hög ska samhället erbjuda utbildning till dem som är utan arbete. Då står människor, och därmed samhället, rustade inför högkonjunkturen när den kommer. Många är vi också som anser att utbildning har ett egenvärde, en höjning av den allmänna kompetensnivån är värdefull både för samhället och för den enskilde.

Littorins ord är lovande, men motsvaras de i regeringens politik? Vi kan se tillbaka på den förda politiken under mandatperioden. Under de första två åren förlorade vuxenutbildningen en tredjedel av sina anslag. Men, kan man säga, då var det ju högkonjunktur. Jo visst, men frågan är då om Komvux har kompenserats de berövade resurserna nu. Så är det inte. Regeringen har återfört en del av dem, men långt ifrån tillräckligt. Som läget i kommunerna ser ut nu, med ekonomisk kris och undermåliga statsbidrag, kommer ytterliga nedskärningar i Komvux att ske. På många ställen läggs hela utbildningar ner. Till exempel undersköterske- eller andra yrkesutbildningar som får folk i arbete.

Även arbetsförmedlingen brukar genomföra olika utbildningsinsatser. Mycket av dem försvann också efter att den borgerliga regeringen tillträdde. När den ekonomiska krisen bröt ut och arbetslöshetetsprognoserna började se mörka ut så höjdes krav på resurser till arbetsförmedlingen. När regeringen skulle presentera sitt ”krispaket” i höstas så väntade man sig att de skulle komma. Och visst kom det lite grann. Men utbildningsinsatser var underordnade. Pengarna från regeringen skulle gå till jobbcoacher. Tonvikten skulle läggas på upphandling med privata företag. I samma slag lyckades de förklara sitt misstroende både mot utbildning och mot offentlig sektor.

När vårens högskoleprov skulle genomföras vittnade de flesta lärosäten om en rejäl ökning av antalet deltagare. Dessutom är antalet sökande till högskolan inför höstterminen 11 procent högre än förra året. Då hade det varit klokt med fler utbildningsplatser för att få den kompetenshöjning som alla, inklusive regeringen, säger är så viktig. 7,5 plats blev det, på psykologutbildningen på Karolinska Institutet. Det finansieras genom en nedskärning i psykiatrin på motsvarande belopp.

Hur menar då Littorin när han uppmanar arbetslösa att ”passa på” att sätta sig i skolbänken? Det är lika mycket trams som hans egen examen. Utan ökade resurser kan inte skolorna möta upp mot det ökande antalet sökande. Hur jag än vrider och vänder på det och hur många gånger Littorin än talar sig varm för det så kan jag inte komma fram till något annat än att regeringen är utbildningsfientlig. Åtminstone när det handlar om utbildning till alla.

 Publicerad på Folkets ledarsida 25/4

Förena er mot friskolor!

Eskilstuna kommun har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och står nu inför nedläggningar av skolor. Samtidigt kommer nya etableringar av friskolor, i höst öppnar en som ska ta 400 platser. Eskilstuna är relativt skonat från friskolor eftersom politiken dels stretat emot men också utvecklat nischade skolor/klasser runt om i kommunen som eleverna kan välja mellan. Skolverket har dock kört över kommunen och tillåtit etableringar av friskolor i vissa fall.

Men som sagt, vi är ganska förskonade. Trots det så påverar det givetvis hur det går för den kommunala skolan. Tankarna kommer om hur det hade sett ut med nedläggningar i detta läge om kommunen själv fått råda över friskoleetabletingarna? Framför allt funderar jag över varför kopplingen så sällan lyfts upp.

Borgarna i Eskilstuna har yrkat bifall till i princip alla friskolensökningar som inkommit till kommunen. Ändå har de mage att beskylla Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (majoriteten) för att föra en oansvarig politik! Hur kan de låtas göra det?

Det finns flera negativa konsekvenser av friskolornas etablering. Att den kommunala skolan tvingas ner på knäna är en. När ska proteststormen mot friskolorna komma? Föräldrar, förena er!

Piraterna vinner ändå

 Domen har fallit. Ett års fängelse och skadestånd på 30 miljoner kronor för de fyra män som anses ligga bakom The Pirate Bay. Brottet: Att tillhandahålla en tjänst där människor kan använda en teknik för illegal fildelning.

Med en formulering om att de har erbjudit utvecklade sökfunktioner anser Stockholms tingsrätt det styrkt att de begått medhjälp till upphovsrättsbrott. Rent juridiskt är detta en intressant fråga, hur har tingsrätten egentligen resonerat? Det måste man nog läsa domen för att förstå.

Bortsett från det juridiska och straffrättsliga synsättet på fildelning finns andra aspekter som det politiska och det moraliska. Hur är det egentligen med det? Politiskt har denna fråga blivit viktigt, trots det har de etablerade partierna valt att hålla sig lite borta från den. Om det beror på att de inte förstår hur mycket de förlorar på det eller att de inte vågar ställa sig emot de starka ekonomiska intressen som driver på är svårt att säga. Det man kan konstatera är dock att Piratpartiet och dess ungdomsförbund vinner på ointresset från riksdagspartierna.

På kulturnyheterna (SVT) igår visades en intervju med författaren Paulo Coelho som stödjer fildelningssajter. Han anser att människor har en plikt att dela kultur och talar om den grundläggande drivkraften hos konstnärer, att bli läst, sedd eller lyssnad till. Inte att bli rik.

Det andra som Coelho lyfter är frågan om upphovsrätten och vem den egentligen skyddar. Han menar att det är förlagen och skivbolagen som vinner på den mer än artisterna. Och visst är det så. Upphovsrätten är inte bara förlegad i förhållande till tekniken utan är också felaktigt anpassad efter bolagens intressen. De stora förlorarna på fildelningen är absolut inte artisterna, det är just bolagen som tidigare kunnat kontrollera och profitera på konstnärernas verk.

En kartläggning som Sydsvenskan gjort visar att bara 38 procent av de tillfrågade artisterna uppger att de förlorar på fildelningen. 68 procent uppger att deras största inkomstkälla är livespelningar och 63 procent säger att livepubilken ökat med nedladdningen. En del av skivbolagen har därför börjat skriva in i kontrakten med artisterna att de ska ha en viss procent av liveintäkterna.

Så om man ska prata om moral i detta fall så ska ljuset kanske snarare riktas mot företagen som utnyttjar artisterna och inte mot enskilda personer som konsumerar kultur via internet. Undersökningar har visat att folk skulle vara mycket mer benägna att betala för sig om en större del av pengarna gick till artisterna. Fildelningen kan därför delvis ses som en protest mot det system som bolagen skapat för att roffa åt sig. Dessutom har andra studier visat att de som sysslar mest med fildelning också är de som konsumerar kultur lagligt, alltså betalar för sig. Det tar ju lite grann udden av det hela.

Men visst kan man tycka att personerna bakom The Pirate Bay gjort sig skyldiga till brott enligt den gällande lagstiftningen. Däremot finner jag det svårt att påstå att skiv- och filmbolagen ska ha några feta skadestånd. Skadan har de själva dragit på sig genom att sitta med armarna i kors och vägrat anpassa sig till den nya tekniken. Men vi har definitivt inte sett slutet på denna historia. Den kommer med största sannolikhet sluta med ett avgörande i Högsta domstolen.

Inte heller är detta slutet på fildelningen. Tekniken fortsätter att utvecklas. Folk fortsätter att vara kriminella hellre än att skapa miljardvinster åt giriga skiv- och filmbolag.

Publicerad på tidningen Folkets ledarsida 18/4